Wednesday, July 6, 2022
  15.0 °C
  clear sky
Bullerby
Illustration by Hanna Nordin.

Why I Quit My Job for Umeå

Varför jag sa upp mig från mitt jobb för Umeå

ESSAY – ORIGINAL LANGUAGE: ENGLISH – SVENSK ÖVERSÄTTNING NEDAN

In her book Gebrauchsanweisung für Schweden (“Instruction Manual for Sweden”), author Antje Ravik Strubel wrote that Germans who vacation in Sweden experience their ideal version of Germany.

I read that book on the ferry 10 weeks ago from Rostock to Trelleborg, and pondered the reason for the phenomenon. I can identify with this quote. Stories like Astrid Lindgren’s Wir Kinder von Bullerbü (original: Barnen i Bullerbyn = “Children of Bullerby”), I recently learned from Wikipedia, lead to “Bullerby Syndrome”: a term describing the romanticization of Sweden “with usually positive associations, including wooden houses, clear lakes, green forests, … and happy people”, as well as some other stereotypes, especially among German-speaking Europeans.

I can relate to that special feeling described as this syndrome. Plus, I personally am fascinated by the Arctic, which I think deserves its own syndrome. The ice-cold air, the freedom, the feeling that nature is not under humanity’s control, and, like in Bullerby, the peace; nobody is unhappy. Because there is nobody. At least for some hundred kilometers. (Sidenote: There also seems to be a “polar syndrome“ which describes “forgetfulness, cognitive impairment and mood disturbances“ among explorers who have been at the poles for too long. I, however, am talking about a state some time prior to losing one’s mind.)

My approach to Scandinavia is also influenced by my field of study, social work. I have insight on the worst of German society, and regularly discuss social equality and empowering citizens. Sooner or later in these discussions, in Germany, someone mentions the Nordic countries and wonders why “it works so much better up there.“ Whether that is true or not, such a myth is alive. It was brought up more and more often, after I finished my studies and had worked for a few years (and gotten tired of the relatively bad working conditions in the social sector, in light of Germany’s economic power and what we should be able to afford instead). So, this spring, I quit my job, got rid of everything that was not absolutely necessary and did not fit in my car, and picked the northernmost city in which I could take courses about Nordic social policies in English. So, I ended up in Umeå, to find out, first hand, if those myths we told each other were true.

But before the courses started, I had two months in Sweden to acquire Bullerby Syndrome. So, I did not start out by looking for an apartment in the city, but rather for something Bullerby-ish outside Umeå, whilst still close enough to get there within one hour. This led me to an AirBnB located in something like an old barn, on a lake with a boat. After spending a few weeks around this lake, and on the boat, and feeling the mixture of the cool breeze of the approaching autumn and the slight warmth of a long low standing sun, I also wanted to give myself Arctic Syndrome.

I drove to Gällivare to take a walk on the fell called Dundret, then headed on to the interior of Sápmi, where the autumn presented an unbelievable range of colors, spread like a rainbow on the landscape. I went to Abisko, only to look for hours at the amazing view of Lapporten. I then spent a few weeks in Tornedalen, where I found myself surrounded by reindeer, under the least light-polluted aurora show you can get. Just when the winter was coming, I ended up on a nearly 200 kilometer icy road, between Pajala and Karesuando, on which luckily nobody else was driving, so it did not matter that I was in fact not driving anymore, but rather doing something like semi-controlled sliding. After I saw every corner of northern Sweden, I went back to my Bullerby-AirBnB near Umeå, and my courses started.

Now that the nature-related aspects of the above-mentioned syndromes have been fulfilled, some questions remain about the social aspects, like “happy people”. What I can already appreciate is that nobody here seems to need hierarchies. Every job is respected, and having an unhealthy work-life balance is not glorified. My Bullerby-neighbors, to whom I had never before spoken, came over with leftovers from their dinner last week and helped push my car when it got stuck in the snow. (Maybe they were just annoyed by the engine sounds, as I rolled back and forth for five minutes.) Especially when driving, people here do not seem to be in such a hurry and — of course, it is restricted by law but I think there is more to it — nobody is so important that he has to signal with his headlights that you should immediately get out of the way so he can pass you at 250 kilometers an hour. (Well, on the Autobahn, we have all done that once, when we did not know better!)

It is just a first impression. Certainly, some things here do not work perfectly. However, there seems to be something pretty healthy about Swedish society. So, I cannot say yet if all my questions will find answers, but I can already say that my Bullerby-Arctic-Social-Equality-Syndrome is right now at its strongest diagnosis, which I think could be otherwise called: Living the Swedish dream from a German perspective. (At least mine.)


Författaren Antje Ravik Strubel skrev I sin bok Gebrauchsanweisung für Schweden (instruktionsbok till Sverige) att tyskar som åker på semester I Sverige upplever deras ideala version av Tyskland.

Jag läste den boken på färjan från Rostock till Trelleborg tio veckor sedan och funderade över anledningen till fenomenet. Varför jag kan känna igen mig I det. Nyligen lärde jag mig från Wikipedia att sagor som Astrid Lindgrens Barnen i Bullerbyn leder till ”Bullerby syndrom”; en term som beskriver romantiseringen av Sverige ” with usually positive associations, including wooden houses, clear lakes, green forests, … and happy people”, såväl som andra stereotyper, särskilt bland tysktalande européer.

Den särskilda känslan som beskrivs I detta fenomen kan jag relatera till. Dessutom är jag personligen fascinerad av Arktis, vilket jag anser förtjänar sitt eget syndrom. Den iskalla luften, friheten, känslan att naturen inte ligger inom människans kontroll och – som i Bullerbyn – friden. Ingen är olycklig, eftersom det inte finns någon. I alla fall inte på några hundra kilometer. (Nämnvärt: Det verkar också finnas ett “polarsyndrom” vilket beskriver “forgetfulness, cognitive impairment and mood disturbances“ bland forskare som har vistats vid polerna för länge. Jag talar däremot om ett sinnestillstånd någonstans innan man tappar förståndet)

Min inställning till Skandinavien är också färgad av mitt studieområde, samhällsvetenskap. Jag har insikt i det värsta delarna av det tyska samhället och diskuterar regelbundet jämlikhet och att stärka medborgarna. I Tyskland under dessa diskussioner tar någon förr eller senare upp de nordiska länderna och undrar varför ”Det fungerar så mycket bättre där uppe?”. Vare sig detta är sant eller inte så lever fortfarande den myten. Det nämndes allt oftare efter att jag avslutat mina studier och arbetat några år (och när jag tröttnade på de relativt dåliga arbetsvillkoren inom den sociala sektorn, trots Tysklands ekonomiska makt och vad vi borde ha råd med i stället). Så i våras sa jag upp mig från mitt jobb, gjorde mig av med allt som inte var absolut nödvändigt och inte fick plats i min bil och valde den nordligaste staden där jag kunde läsa kurser om nordisk socialpolitik på engelska. Därför hamnade jag i Umeå, för att på egen hand ta reda på om de myter vi berättat för varandra är sanna.

Men innan kurserna började hade jag två månader i Sverige på mig att skaffa ”Bullerby syndrom”. Så jag började inte med att leta efter en lägenhet i stan, utan snarare efter något Bullerby-liknande utanför Umeå men ändå tillräckligt nära för att kunna ta mig dit på timme. Detta ledde mig till en bed and breakfast som ligger i något som liknar en gammal lada, vid en sjö med en båt. Efter att ha tillbringat några veckor runt denna sjö och på båten, och känt blandningen av den svala brisen från den nalkande hösten och den knappa värmen från en lågt stående sol, ville jag ge mig själv ”Arktiskt Syndrom”.

Jag körde till Gällivare för att vandra på fjället Dundret, och åkte sedan vidare längre in i Sápmi, där hösten visade upp en otrolig variation av färger, spridda som en regnbåge i landskapet. Jag åkte till Abisko, för att titta i timmar på den fantastiska utsikten över Lapporten. Därefter tillbringade jag några veckor i Tornedalen, där jag befann mig omgiven av renar, under den minst ljusförorenade norrskensshow man kan erfara. Precis när vintern kom hamnade jag på en nästan 200 kilometer lång isig väg, mellan Pajala och Karesuando, vilken ingen annan körde på lyckligtvis, så det spelade ingen roll att jag faktiskt inte körde längre, utan snarare gjorde något som mer liknade halvkontrollerad sladdning. Efter att ha sett norrlands alla hörn åkte jag tillbaka till mitt Bullerby-B&B nära Umeå, och mina kurser började.

Nu när de naturrelaterade aspekterna av de ovan nämnda syndromen är avklarade återstår en del frågor om de sociala aspekterna, som “lyckliga människor”. Vad jag redan kan uppskatta är att ingen här verkar behöva hierarkier. Alla jobb respekteras, och att ha en ohälsosam balans mellan arbete och privatliv inte upphöjs. Mina Bullerby-grannar, som jag aldrig tidigare hade talat med, kom förbi med rester från sin middag förra veckan och hjälpte till att skjuta-på min bil när den fastnade i snön. (Kanske var de bara irriterade över motorljudet när jag rullade fram och tillbaka i fem minuter.) Särskilt när de kör bil verkar folk här inte ha så bråttom – självklart så är det begränsat enligt lag, men jag tror att det ligger mer bakom – och ingen är så viktig att han måste signalera med strålkastarna att man omedelbart ska flytta sig ur vägen så att han kan köra om dig i 250 kilometer i timmen. (På Autobahn har vi väl alla gjort det någon gång, när vi inte visste bättre!)

Det är bara ett första intryck. En del saker fungerar inte perfekt här. Men det svenska samhället verkar ha något sunt över det. Jag kan inte säga ännu om alla mina frågor kommer att få svar, men jag kan redan nu säga att mitt ”Bullerby-arkiska-sociala-jämlikhets-syndrom” just nu är i sin starkaste diagnos, vilket i annat fall skulle kunna kallas för “Att leva den svenska drömmen ur ett tyskt perspektiv” (Åtminstone mitt).

[översatt av Sofia Njurin]

Recent news

Developed in cooperation with:

Generously sponsored by:

Graphic Design support provided by:

design by Thildra

©2020, Umeå Today – All rights reserved